if you love me let me know- part 3
Selenas perspektiv.
Denn varma vinden blåste i mitt hår när jag klev ut ur det stora inspelningshuset i Hollywood. För en kort stund kändes det som att jag var hemma i texas igen. Samtidigt som jag tänkte tanken, kände jag ett hål slitas upp i min bröstkorg. Hålet hade fyllts för några timmar, jag vet inte hur eller varför, men nu var det tillbaka. Jag tvingade mig själv att fortsätta gå mot bilen framför mig, och inte sätta mig på trottoaren och gråta. Saknaden efter min familj och hemstad var så kraftig nu att det kändes som att jag skulle gå sönder.
I bilen satt min mamma, Mandy. Jag hade flyttat till Los Angeles med mamma och min styvfar Brian och lämnat resten av mitt liv kvar i Texas.
- Hej gumman! sa mamma med hennes breda Texas-accent så fort jag satte mig i bilen. Jag var medveten om att min accent också var ganska kraftig, men inte alls som när jag bodde i texas. Den hade lixom bleknat.
- Hej! svarade jag och gav henne en puss på kinden. Jag ville inte visa för mamma att jag saknade Texas så mycket att det gjorde ont i mig, för hon hade offrat så mycket så att jag kunde följa min dröm. Hon hade lagt vartenda sparat öre hon hade för att få ihop till huset, och fått lämna sitt eget liv för att göra mig lycklig. Så jag vågade helt enkelt inte säga att jag saknade hemma. Resten av bilresan satt vi tysta med radion på. Då och då sjöng vi med i låtarna vi kunde, men vi pratade inte mer. Jag undrade tyst om hon kanske hört mina tankar om Texas.
När vi var hemma gick jag direkt in på mitt rum, slängde väskan på sängen och satte mig för att plugga manus. Det var mycket att kunna utantill och jag var tvungen att prestera bra. Efter någon timma knackade det på dörren.
- Sel? min mamma kom in i rummet. Kommer du snart? Jag har ringt på din mobil flera gånger. Maten är klar.
- Åh förlåt, jag har inte hört, sa jag och log ursäktande. Jag tyckte att det var lite konstigt att mamma ringde till mig istället för att gå upp för trappan som vanliga föräldrar. Men hon var väldigt ung, hon hade bara varit i min ålder när hon fick mig, och väldigt "modern" kallade hon sig själv.
Jag kommer snart!
Mamma lämnade rummet och jag stack handen i väskan jämte mig och rotade runt i den efter mobilen.
-Skit också! svor jag när jag kom på att jag lämnat mobilen på skrivbordet i min louge. Jag sprang ner för trappan för att leta upp mammas mobil och ringa till vaktmästaren så att han kunde ta hand om den.
Jadens perspektiv.
Kvällssolen brände på min hud genom fönstret och jag suckade för mig själv. En sådanhär kväll skulle jag hellre stanna hemma och grilla, än gå på en jäkla biopremiär med familjen. Jag ville inte riktigt erkänna det, men det kändes ganska pinsamt att stå och posera med sin syrra när massa snygga tjejer stod i publiken och tog kort. Sakta lunkade jag in i min klädkammare för att leta upp något jag kunde ha på mig. Jag plockade upp ett par jeans jag gillade från hyllan och drog fram en snygg röja. Jag skulle precis dra av mig byxorna när jag kände något i min ena ficka. Selenas iPhone! Hur hamnade den här!? Sakta men säkert började min hjärna komma ihåg hur jag av ren reflex stuckit den i fickan när min pappa överrumplat mig i hennes louge. Jag hade precis lyckats glömma Selena och hennes vackra leénde och härlihga personlighet, så dök hon upp igen. Det var så hela tiden. Jag tvekade en sekund innan jag slidade upp skärmlåset och kollade runt på menyn. Jag visste att det var fel att snoka i någon annans mobil, jag fick själv panik så fort någon ens rörde min.
Hon hade flera mainstream spel, som templerun, angry birlds, draw-something osv. Efter en stund klickade jag in på bilderna. Hennes album var helt fullt, med över 5000 bilder. Jag klickade på den första. En på selena och någon kille från serien hon spelade in. Jag kände igen honom svagt från tidigare idag. När jag kom längre bort förändrades något på bilderna. Det kom mer och mer bilder på äldre människor, säkert hennes släkt. Och på något vis... såg hon lyckligare ut. Hennes ögon glänste och hon log stort på varje bild. Jag undrade varför det var så.
- Jadeeeeeen! höre jag Willow ropa ute i mitt rum sekunden innan hon kom in i klädkammaren. Så fort hon såg mig satte hon händerna för ögonen. Gud har du inte klätt på dig än?
Jag kollade på mig själv i spegeln och insåg att jag stod i bara kallsånger. Så fort jag kunde tog jag på mig kläderna jag valt ut och satte en skinnjacka ovanpå det.
- Nu har jag, svarade jag och Willow tog bort händerna.
- Vad är det det för mobil? frågade hon och höjde på ögonbrynen.
- Ömm, den är inte min... Jag visste inte vad jag skulle svara.
- Ser jag väl!
- Det är..... en persons. svarade jag och hoppades att hon skulle släppa ämnet efter det. Det gjorde hon inte.
- Har du sulit en telefon? nästan skrek willow.
- Va? Neej! svarade jag. Eller hade jag?
- Vems är det så?
- En tjejs som jag träffade idag.
- Varför har du hennes Iphone? Vet hon om det?
- Inte direkt. Jag träffade henne idag och fick med hennes mobil av en händelse. Det var inte meningen, försökte jag bortförklara förgäves. Jag visste att Willow inte släppte sådanahär saker.
- Men, hon måste ju ha panik nu! Det skulle du få om någon tagit din mobil utan att fråga, ellerhur?
Jag han inte svara innan telefonen plötsligt började ringa.
-Svara då! sa willow.
Långsamt och osäkert lyfte jag telefonen mot örat.
- Hallå? svarade jag osäkert.
- Jaden? hörde jag Selenas röst i andra änden. Det gick en stöt genom hela kroppen när hon sa mitt namn. Vad gör du med min mobil?!
Denn varma vinden blåste i mitt hår när jag klev ut ur det stora inspelningshuset i Hollywood. För en kort stund kändes det som att jag var hemma i texas igen. Samtidigt som jag tänkte tanken, kände jag ett hål slitas upp i min bröstkorg. Hålet hade fyllts för några timmar, jag vet inte hur eller varför, men nu var det tillbaka. Jag tvingade mig själv att fortsätta gå mot bilen framför mig, och inte sätta mig på trottoaren och gråta. Saknaden efter min familj och hemstad var så kraftig nu att det kändes som att jag skulle gå sönder.
I bilen satt min mamma, Mandy. Jag hade flyttat till Los Angeles med mamma och min styvfar Brian och lämnat resten av mitt liv kvar i Texas.
- Hej gumman! sa mamma med hennes breda Texas-accent så fort jag satte mig i bilen. Jag var medveten om att min accent också var ganska kraftig, men inte alls som när jag bodde i texas. Den hade lixom bleknat.
- Hej! svarade jag och gav henne en puss på kinden. Jag ville inte visa för mamma att jag saknade Texas så mycket att det gjorde ont i mig, för hon hade offrat så mycket så att jag kunde följa min dröm. Hon hade lagt vartenda sparat öre hon hade för att få ihop till huset, och fått lämna sitt eget liv för att göra mig lycklig. Så jag vågade helt enkelt inte säga att jag saknade hemma. Resten av bilresan satt vi tysta med radion på. Då och då sjöng vi med i låtarna vi kunde, men vi pratade inte mer. Jag undrade tyst om hon kanske hört mina tankar om Texas.
När vi var hemma gick jag direkt in på mitt rum, slängde väskan på sängen och satte mig för att plugga manus. Det var mycket att kunna utantill och jag var tvungen att prestera bra. Efter någon timma knackade det på dörren.
- Sel? min mamma kom in i rummet. Kommer du snart? Jag har ringt på din mobil flera gånger. Maten är klar.
- Åh förlåt, jag har inte hört, sa jag och log ursäktande. Jag tyckte att det var lite konstigt att mamma ringde till mig istället för att gå upp för trappan som vanliga föräldrar. Men hon var väldigt ung, hon hade bara varit i min ålder när hon fick mig, och väldigt "modern" kallade hon sig själv.
Jag kommer snart!
Mamma lämnade rummet och jag stack handen i väskan jämte mig och rotade runt i den efter mobilen.
-Skit också! svor jag när jag kom på att jag lämnat mobilen på skrivbordet i min louge. Jag sprang ner för trappan för att leta upp mammas mobil och ringa till vaktmästaren så att han kunde ta hand om den.
Jadens perspektiv.
Kvällssolen brände på min hud genom fönstret och jag suckade för mig själv. En sådanhär kväll skulle jag hellre stanna hemma och grilla, än gå på en jäkla biopremiär med familjen. Jag ville inte riktigt erkänna det, men det kändes ganska pinsamt att stå och posera med sin syrra när massa snygga tjejer stod i publiken och tog kort. Sakta lunkade jag in i min klädkammare för att leta upp något jag kunde ha på mig. Jag plockade upp ett par jeans jag gillade från hyllan och drog fram en snygg röja. Jag skulle precis dra av mig byxorna när jag kände något i min ena ficka. Selenas iPhone! Hur hamnade den här!? Sakta men säkert började min hjärna komma ihåg hur jag av ren reflex stuckit den i fickan när min pappa överrumplat mig i hennes louge. Jag hade precis lyckats glömma Selena och hennes vackra leénde och härlihga personlighet, så dök hon upp igen. Det var så hela tiden. Jag tvekade en sekund innan jag slidade upp skärmlåset och kollade runt på menyn. Jag visste att det var fel att snoka i någon annans mobil, jag fick själv panik så fort någon ens rörde min.
Hon hade flera mainstream spel, som templerun, angry birlds, draw-something osv. Efter en stund klickade jag in på bilderna. Hennes album var helt fullt, med över 5000 bilder. Jag klickade på den första. En på selena och någon kille från serien hon spelade in. Jag kände igen honom svagt från tidigare idag. När jag kom längre bort förändrades något på bilderna. Det kom mer och mer bilder på äldre människor, säkert hennes släkt. Och på något vis... såg hon lyckligare ut. Hennes ögon glänste och hon log stort på varje bild. Jag undrade varför det var så.
- Jadeeeeeen! höre jag Willow ropa ute i mitt rum sekunden innan hon kom in i klädkammaren. Så fort hon såg mig satte hon händerna för ögonen. Gud har du inte klätt på dig än?
Jag kollade på mig själv i spegeln och insåg att jag stod i bara kallsånger. Så fort jag kunde tog jag på mig kläderna jag valt ut och satte en skinnjacka ovanpå det.
- Nu har jag, svarade jag och Willow tog bort händerna.
- Vad är det det för mobil? frågade hon och höjde på ögonbrynen.
- Ömm, den är inte min... Jag visste inte vad jag skulle svara.
- Ser jag väl!
- Det är..... en persons. svarade jag och hoppades att hon skulle släppa ämnet efter det. Det gjorde hon inte.
- Har du sulit en telefon? nästan skrek willow.
- Va? Neej! svarade jag. Eller hade jag?
- Vems är det så?
- En tjejs som jag träffade idag.
- Varför har du hennes Iphone? Vet hon om det?
- Inte direkt. Jag träffade henne idag och fick med hennes mobil av en händelse. Det var inte meningen, försökte jag bortförklara förgäves. Jag visste att Willow inte släppte sådanahär saker.
- Men, hon måste ju ha panik nu! Det skulle du få om någon tagit din mobil utan att fråga, ellerhur?
Jag han inte svara innan telefonen plötsligt började ringa.
-Svara då! sa willow.
Långsamt och osäkert lyfte jag telefonen mot örat.
- Hallå? svarade jag osäkert.
- Jaden? hörde jag Selenas röst i andra änden. Det gick en stöt genom hela kroppen när hon sa mitt namn. Vad gör du med min mobil?!
