Sel.

---

Jadens perspektiv.

Jag stog kvar i flera minuter efter att hon lämnat rummet och bara stirrade ut i luften. Var det bara jag som känt av tystnaden? Var det bara jag som känt spänningen i luften? Jag svepte med blicken över rummet. I hörnet under det enda fönstret stog det en soffa, och vid väggen mitt emot ett skrivbord. På en galje hängde ombyteskläder till nästa avsnitt eller scen hon skulle spela in. Rummet var ganska tomt och opersonligt, men jag kunde fortfarande känna hennes närvaro.  Jag gick bort mot skrivbordet och plockade upp mobilen som låg där.  Efter en stunds tvekan tryckte jag på knappen och bakrunden började lysa. Det var en bild på henne, Selena, när hon står jämte en tjej i hennes egen ålder. Hon såg glad ut, solbränd. När jag tänkte efter hade det nästan sett ut som att hon gråtit förrut. Plötsligt öppnades dörren och jag hoppade till. Det var min far, Will.

- Jaden! Var har du varit? Jag har letat över allt efter dig! Jaja, vi har ingen tid för att stå här och prata, regissören väntar på att du ska provspela nu! Skynda!

Han tog tag i min arm och nästan sprang i korridoren mot dörren där det stod "INSPELNING" med stora bokstäver.

Eftersom att min pappa själv var skådespelare, hade han många kontakter i branchen. En av dem var regissören Chris, som han sagt var väldigt duktig på sitt jobb, om inte väldigt glad och trevligt.

- Hej Chris, det här är min son Jaden! Ursäkta att vi är lite sena, Jaden sprang bort sig.. sa min pappa och gav mig ett strängt öga.

- Ingen fara, svarade Chris och sträckte fram handen mot mig. Trevligt att träffas!

- Detsamma, sa jag och log. Jag gillade honom redan.

- Jaha Jaden, här borta har du Selena Gomez, hon är i din ålder och det är henne du ska provspela mot. Hon är väldigt duktig så det kommer att gå bra, berättade Chris, mer hörde jag inte, för det ända min hjärna kunde koncentrera sig på var Selena komma gående mot mig. Hennes hår flög bakåt och ljuset gjorde så att hela hon glänste.

Jag stannade i samma sekund som jag såg honom. Han stod bara några meter framför mig och kollade på mig som om han var hypnoticerad. Jämte stod Chris och försökte få honom att delta en konversation.

- Då kan vi börja! Det är en kort konversation, jag tror ni kommer gilla den! berättade Chris entuastiskt. En assistent delade ut våra manus och sa åt oss att ställa oss bakom kameran.

- Action! ropade Chris med sådan inlevelse som bara han kan ha.  Jag log och kollade ner i manuset, Det var jag som sa första repliken.

- Jag kommer alltid vara här för dig, sa jag och hoppades så jag kunde dö att konversationen inte skulle handla om kärlek. Stämningen mellan oss var pinsam nog ändå.

- Jag vet, svarade Jaden och rynkade pannan. Han var en bra skådepelare.

- Vad är fel?

- Jag gillar henne så mycket..

- Prata med henne?

-Jag vet inte... Hon kommer inte gilla mig, forstatte Jaden och såg mig djupt i ögonen. Jag stelnade till, det kändes som om han pratade med mig och inte med karaktären jag spelade.

- Säg inte så, du är otrolig! Du borde bara berätta för henne hur mycker du gillar henne, svarade jag. Det kändes igen som att vi pratade med varandra, och jag hade ingen aning om jag gillade det eller inte.

- Men det gör jag varje dag, sa Jaden. Jag anade ett leénde i hans mungipa.

- Vad menar du? Jag log också nu.

- Jag är alltid med henne, jag älskar henne.

- Åh, jag har samma problem, sa jag och försökte se uppgiven ut, men helst av allt ville jag bara le. Men han kommer aldrig känna samma sak som jag känner för honom.

- Vänta, vem gillar du?

- Bara någon kille...

- Åh.... Hon kommer inte gilla mig heller, Jaden log mot mig. Om vi skulle fortsätta att le såhär mot varandra så kommer Jaden not inte med i serien, det var inte särkillt bra skådespeleri. Men jag kunde ändå inte sluta le. det var som att var han en gjorde, så var jag tvungen att le.

- Hon gillar dig... Sa jag, konstigt nog kände jag att jag började rodna.

- Hur vet du? Jaden såg att mina kinder blossades röda och gav mig en blick jag inte riktigt förstod.

- Vem skulle inte gilla dig?

- Du.

- Du har fel, jag äskar dig.

- Jag älskar dig med.

Vi kollade båda ner i manuset, konversationen var slut, men det stod ett ord på sista raden.

Kyss.

.... Det första avsnittet kommer inte att vara det bästa, kan jag säga redan nu, men jag har några väldigt bra ideér som kommer i framtiden!

- Nej pappa, sa jag. Jag klarar det här, det är dethär jag vill. Pappa nickade och tryckte mig sedan hårt mot hans bröst.

- Jag kommer sakna dig, varje dag, varje timme och varje sekund svarade han efter en stund och jag kände att han också grät nu.

Plötsligt ropade Brian från förarsätet åt mig att hoppa in i bilen. Jag kramade min pappa ännu hårdare och viskade sedan.

- Jag älskar dig pappa, glöm inte det.

- Jag älskar dig också min prinsessa.

I nästa sekund satt jag i bilen påväg mot drömmarnas stag, Los Angeles!

- Tagning tre!

- Leo! Hur kunde du göra så mot mig? Hur kunde du lämna mig?

- Jag gjorde det jag trodde var bäst för oss båda, men jag skla aldrig lämna dig nu!

I nästa sekund tryckte han sina läppar mot mina.

- Håll det där, håll det där! Ropade regissören Chris. Kör kamera A, D, C och B! ooooooch, byt! Bra jobbat hörni, vi tar 20 minuters paus. Och Selena, väldigt bra jobbat idag!

Jag log mot Chris och greppade sedan vattenflaskan jag ställt bakom Kamera C.

Livet som skådis i var toppen, när jag var på set. Hemma i den trånga villan trivdes jag inte alls bra, jag kunde knappast kalla den mitt hem. LA var inte alls som på film, stan var disig och utsträckt, full av avgas och människor, inte alls som lilla Grand hemma i texas. Och jag saknade min släkt så att det gjorde ont i hela mig, jag kunde inte sova på nätterna och jag skulle dö för att få sitta och prata med min kusin Pricsilla i solen, precis som det var förr. Plötsligt kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken och jag sprang så fort jag kunde till min louge. Så fort jag kom innanför dörren slängde jag upp mobilen och slog Pricsillas nummer.

- Hallå?

- Prcislilla, snyftade jag

- Selena? Sel är det du?

Det ända jag kunde göra avr att snyfta till svar.

- Sel, du måste sluta ringa, du saknar Texas bara mer då.

- Jag saknar inte bara Texas, jag saknar er, jag saknar ALLT! LA suger! Jag hatar den här stan!

- Selena, lyssna på mig nu! Pricsilla hade alltid varit den av oss som var mest avsvarsfull, den som tänkte igenom saker innan hon gjorde dem, och hon var dn av oss som var stark. Jag skulle ge min högra arm för att vara så stark som hon var.

- Ja?

- Om du inte vill mer, om du inte älskar det du gör mer än allt och om du har ångrat dig så finns vi kvar här. Det är svårt att välja mellan dem man älskar och det man älskar. Men i dethär fallet så finns vi kvar om du väljer skådespeleriet, det finns inte kvar om du väljer oss och Texas.

- 10 minuter till tagning! hörde jag någon skrika utan för lougen och någon knackade på min dörr.

- Jag hör att du måste gå nu Selena, gör det du älskar nu. Jag finns här, alltid! I andra änden hörde jag hur Pricsilla la på. Jag reste mig upp ur soffan och kollade på mig själv i speglen som hängde framför mig i det vita rummet. Jag torkade bort mascaran under ögonen och log sedan mot spegelbilden. Det såg inte riktigt äkta ut, men bättre än tårar och sorg iallafall.

Pricsilla hade rätt. Det är svårt att välja mellan dem man älskar och det man älskar.

Jag skulle precis vända mig och gå ut när dörren plötsligt flög upp och in ramlade en person. Jag han inte tänka innan jag plötsligt låg på golvet med presonen över mig.

- Förlåt, hörde jag någon mumla och jag öppnade sakta ögonen som jag av en ren reflex stängt, så som jag alltid gör jag blir rädd eller överrumplad.

Jag in i ett par stora, mörka ögon som bara var ett par cemtimeter i från mina. Jag kände hur han andades på min hud och hur jag andades på hans. Det kändes som att vi var de ända personerna i världen. Vi låg kvar så i flera minuter, och det ända som fanns var vi två, inga bekymmer och jag hade helt glömt hur mycket jag hatade LA och hur mycket jag saknade min familj. Just du fanns bara han och jag.

Vår tystnad avbröts av en röst i högtalarna

- Öm, sa jag och kollade generat på killen som fortfarande låg ovanpå mig. Selena Gomez är jag.

Killen såg plötsligt oehört generad ut och mumlade något jag inte kunde höra innan han reste sig upp. Vi kollade på varandra i en sekund innan jag vände mig och och sprang mot inspelningen.