Sel.

.... Det första avsnittet kommer inte att vara det bästa, kan jag säga redan nu, men jag har några väldigt bra ideér som kommer i framtiden!

- Nej pappa, sa jag. Jag klarar det här, det är dethär jag vill. Pappa nickade och tryckte mig sedan hårt mot hans bröst.

- Jag kommer sakna dig, varje dag, varje timme och varje sekund svarade han efter en stund och jag kände att han också grät nu.

Plötsligt ropade Brian från förarsätet åt mig att hoppa in i bilen. Jag kramade min pappa ännu hårdare och viskade sedan.

- Jag älskar dig pappa, glöm inte det.

- Jag älskar dig också min prinsessa.

I nästa sekund satt jag i bilen påväg mot drömmarnas stag, Los Angeles!

- Tagning tre!

- Leo! Hur kunde du göra så mot mig? Hur kunde du lämna mig?

- Jag gjorde det jag trodde var bäst för oss båda, men jag skla aldrig lämna dig nu!

I nästa sekund tryckte han sina läppar mot mina.

- Håll det där, håll det där! Ropade regissören Chris. Kör kamera A, D, C och B! ooooooch, byt! Bra jobbat hörni, vi tar 20 minuters paus. Och Selena, väldigt bra jobbat idag!

Jag log mot Chris och greppade sedan vattenflaskan jag ställt bakom Kamera C.

Livet som skådis i var toppen, när jag var på set. Hemma i den trånga villan trivdes jag inte alls bra, jag kunde knappast kalla den mitt hem. LA var inte alls som på film, stan var disig och utsträckt, full av avgas och människor, inte alls som lilla Grand hemma i texas. Och jag saknade min släkt så att det gjorde ont i hela mig, jag kunde inte sova på nätterna och jag skulle dö för att få sitta och prata med min kusin Pricsilla i solen, precis som det var förr. Plötsligt kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken och jag sprang så fort jag kunde till min louge. Så fort jag kom innanför dörren slängde jag upp mobilen och slog Pricsillas nummer.

- Hallå?

- Prcislilla, snyftade jag

- Selena? Sel är det du?

Det ända jag kunde göra avr att snyfta till svar.

- Sel, du måste sluta ringa, du saknar Texas bara mer då.

- Jag saknar inte bara Texas, jag saknar er, jag saknar ALLT! LA suger! Jag hatar den här stan!

- Selena, lyssna på mig nu! Pricsilla hade alltid varit den av oss som var mest avsvarsfull, den som tänkte igenom saker innan hon gjorde dem, och hon var dn av oss som var stark. Jag skulle ge min högra arm för att vara så stark som hon var.

- Ja?

- Om du inte vill mer, om du inte älskar det du gör mer än allt och om du har ångrat dig så finns vi kvar här. Det är svårt att välja mellan dem man älskar och det man älskar. Men i dethär fallet så finns vi kvar om du väljer skådespeleriet, det finns inte kvar om du väljer oss och Texas.

- 10 minuter till tagning! hörde jag någon skrika utan för lougen och någon knackade på min dörr.

- Jag hör att du måste gå nu Selena, gör det du älskar nu. Jag finns här, alltid! I andra änden hörde jag hur Pricsilla la på. Jag reste mig upp ur soffan och kollade på mig själv i speglen som hängde framför mig i det vita rummet. Jag torkade bort mascaran under ögonen och log sedan mot spegelbilden. Det såg inte riktigt äkta ut, men bättre än tårar och sorg iallafall.

Pricsilla hade rätt. Det är svårt att välja mellan dem man älskar och det man älskar.

Jag skulle precis vända mig och gå ut när dörren plötsligt flög upp och in ramlade en person. Jag han inte tänka innan jag plötsligt låg på golvet med presonen över mig.

- Förlåt, hörde jag någon mumla och jag öppnade sakta ögonen som jag av en ren reflex stängt, så som jag alltid gör jag blir rädd eller överrumplad.

Jag in i ett par stora, mörka ögon som bara var ett par cemtimeter i från mina. Jag kände hur han andades på min hud och hur jag andades på hans. Det kändes som att vi var de ända personerna i världen. Vi låg kvar så i flera minuter, och det ända som fanns var vi två, inga bekymmer och jag hade helt glömt hur mycket jag hatade LA och hur mycket jag saknade min familj. Just du fanns bara han och jag.

Vår tystnad avbröts av en röst i högtalarna

- Öm, sa jag och kollade generat på killen som fortfarande låg ovanpå mig. Selena Gomez är jag.

Killen såg plötsligt oehört generad ut och mumlade något jag inte kunde höra innan han reste sig upp. Vi kollade på varandra i en sekund innan jag vände mig och och sprang mot inspelningen.