if you love me let me know- part 3
Selenas perspektiv.
Denn varma vinden blåste i mitt hår när jag klev ut ur det stora inspelningshuset i Hollywood. För en kort stund kändes det som att jag var hemma i texas igen. Samtidigt som jag tänkte tanken, kände jag ett hål slitas upp i min bröstkorg. Hålet hade fyllts för några timmar, jag vet inte hur eller varför, men nu var det tillbaka. Jag tvingade mig själv att fortsätta gå mot bilen framför mig, och inte sätta mig på trottoaren och gråta. Saknaden efter min familj och hemstad var så kraftig nu att det kändes som att jag skulle gå sönder.
I bilen satt min mamma, Mandy. Jag hade flyttat till Los Angeles med mamma och min styvfar Brian och lämnat resten av mitt liv kvar i Texas.
- Hej gumman! sa mamma med hennes breda Texas-accent så fort jag satte mig i bilen. Jag var medveten om att min accent också var ganska kraftig, men inte alls som när jag bodde i texas. Den hade lixom bleknat.
- Hej! svarade jag och gav henne en puss på kinden. Jag ville inte visa för mamma att jag saknade Texas så mycket att det gjorde ont i mig, för hon hade offrat så mycket så att jag kunde följa min dröm. Hon hade lagt vartenda sparat öre hon hade för att få ihop till huset, och fått lämna sitt eget liv för att göra mig lycklig. Så jag vågade helt enkelt inte säga att jag saknade hemma. Resten av bilresan satt vi tysta med radion på. Då och då sjöng vi med i låtarna vi kunde, men vi pratade inte mer. Jag undrade tyst om hon kanske hört mina tankar om Texas.
När vi var hemma gick jag direkt in på mitt rum, slängde väskan på sängen och satte mig för att plugga manus. Det var mycket att kunna utantill och jag var tvungen att prestera bra. Efter någon timma knackade det på dörren.
- Sel? min mamma kom in i rummet. Kommer du snart? Jag har ringt på din mobil flera gånger. Maten är klar.
- Åh förlåt, jag har inte hört, sa jag och log ursäktande. Jag tyckte att det var lite konstigt att mamma ringde till mig istället för att gå upp för trappan som vanliga föräldrar. Men hon var väldigt ung, hon hade bara varit i min ålder när hon fick mig, och väldigt "modern" kallade hon sig själv.
Jag kommer snart!
Mamma lämnade rummet och jag stack handen i väskan jämte mig och rotade runt i den efter mobilen.
-Skit också! svor jag när jag kom på att jag lämnat mobilen på skrivbordet i min louge. Jag sprang ner för trappan för att leta upp mammas mobil och ringa till vaktmästaren så att han kunde ta hand om den.
Jadens perspektiv.
Kvällssolen brände på min hud genom fönstret och jag suckade för mig själv. En sådanhär kväll skulle jag hellre stanna hemma och grilla, än gå på en jäkla biopremiär med familjen. Jag ville inte riktigt erkänna det, men det kändes ganska pinsamt att stå och posera med sin syrra när massa snygga tjejer stod i publiken och tog kort. Sakta lunkade jag in i min klädkammare för att leta upp något jag kunde ha på mig. Jag plockade upp ett par jeans jag gillade från hyllan och drog fram en snygg röja. Jag skulle precis dra av mig byxorna när jag kände något i min ena ficka. Selenas iPhone! Hur hamnade den här!? Sakta men säkert började min hjärna komma ihåg hur jag av ren reflex stuckit den i fickan när min pappa överrumplat mig i hennes louge. Jag hade precis lyckats glömma Selena och hennes vackra leénde och härlihga personlighet, så dök hon upp igen. Det var så hela tiden. Jag tvekade en sekund innan jag slidade upp skärmlåset och kollade runt på menyn. Jag visste att det var fel att snoka i någon annans mobil, jag fick själv panik så fort någon ens rörde min.
Hon hade flera mainstream spel, som templerun, angry birlds, draw-something osv. Efter en stund klickade jag in på bilderna. Hennes album var helt fullt, med över 5000 bilder. Jag klickade på den första. En på selena och någon kille från serien hon spelade in. Jag kände igen honom svagt från tidigare idag. När jag kom längre bort förändrades något på bilderna. Det kom mer och mer bilder på äldre människor, säkert hennes släkt. Och på något vis... såg hon lyckligare ut. Hennes ögon glänste och hon log stort på varje bild. Jag undrade varför det var så.
- Jadeeeeeen! höre jag Willow ropa ute i mitt rum sekunden innan hon kom in i klädkammaren. Så fort hon såg mig satte hon händerna för ögonen. Gud har du inte klätt på dig än?
Jag kollade på mig själv i spegeln och insåg att jag stod i bara kallsånger. Så fort jag kunde tog jag på mig kläderna jag valt ut och satte en skinnjacka ovanpå det.
- Nu har jag, svarade jag och Willow tog bort händerna.
- Vad är det det för mobil? frågade hon och höjde på ögonbrynen.
- Ömm, den är inte min... Jag visste inte vad jag skulle svara.
- Ser jag väl!
- Det är..... en persons. svarade jag och hoppades att hon skulle släppa ämnet efter det. Det gjorde hon inte.
- Har du sulit en telefon? nästan skrek willow.
- Va? Neej! svarade jag. Eller hade jag?
- Vems är det så?
- En tjejs som jag träffade idag.
- Varför har du hennes Iphone? Vet hon om det?
- Inte direkt. Jag träffade henne idag och fick med hennes mobil av en händelse. Det var inte meningen, försökte jag bortförklara förgäves. Jag visste att Willow inte släppte sådanahär saker.
- Men, hon måste ju ha panik nu! Det skulle du få om någon tagit din mobil utan att fråga, ellerhur?
Jag han inte svara innan telefonen plötsligt började ringa.
-Svara då! sa willow.
Långsamt och osäkert lyfte jag telefonen mot örat.
- Hallå? svarade jag osäkert.
- Jaden? hörde jag Selenas röst i andra änden. Det gick en stöt genom hela kroppen när hon sa mitt namn. Vad gör du med min mobil?!
Denn varma vinden blåste i mitt hår när jag klev ut ur det stora inspelningshuset i Hollywood. För en kort stund kändes det som att jag var hemma i texas igen. Samtidigt som jag tänkte tanken, kände jag ett hål slitas upp i min bröstkorg. Hålet hade fyllts för några timmar, jag vet inte hur eller varför, men nu var det tillbaka. Jag tvingade mig själv att fortsätta gå mot bilen framför mig, och inte sätta mig på trottoaren och gråta. Saknaden efter min familj och hemstad var så kraftig nu att det kändes som att jag skulle gå sönder.
I bilen satt min mamma, Mandy. Jag hade flyttat till Los Angeles med mamma och min styvfar Brian och lämnat resten av mitt liv kvar i Texas.
- Hej gumman! sa mamma med hennes breda Texas-accent så fort jag satte mig i bilen. Jag var medveten om att min accent också var ganska kraftig, men inte alls som när jag bodde i texas. Den hade lixom bleknat.
- Hej! svarade jag och gav henne en puss på kinden. Jag ville inte visa för mamma att jag saknade Texas så mycket att det gjorde ont i mig, för hon hade offrat så mycket så att jag kunde följa min dröm. Hon hade lagt vartenda sparat öre hon hade för att få ihop till huset, och fått lämna sitt eget liv för att göra mig lycklig. Så jag vågade helt enkelt inte säga att jag saknade hemma. Resten av bilresan satt vi tysta med radion på. Då och då sjöng vi med i låtarna vi kunde, men vi pratade inte mer. Jag undrade tyst om hon kanske hört mina tankar om Texas.
När vi var hemma gick jag direkt in på mitt rum, slängde väskan på sängen och satte mig för att plugga manus. Det var mycket att kunna utantill och jag var tvungen att prestera bra. Efter någon timma knackade det på dörren.
- Sel? min mamma kom in i rummet. Kommer du snart? Jag har ringt på din mobil flera gånger. Maten är klar.
- Åh förlåt, jag har inte hört, sa jag och log ursäktande. Jag tyckte att det var lite konstigt att mamma ringde till mig istället för att gå upp för trappan som vanliga föräldrar. Men hon var väldigt ung, hon hade bara varit i min ålder när hon fick mig, och väldigt "modern" kallade hon sig själv.
Jag kommer snart!
Mamma lämnade rummet och jag stack handen i väskan jämte mig och rotade runt i den efter mobilen.
-Skit också! svor jag när jag kom på att jag lämnat mobilen på skrivbordet i min louge. Jag sprang ner för trappan för att leta upp mammas mobil och ringa till vaktmästaren så att han kunde ta hand om den.
Jadens perspektiv.
Kvällssolen brände på min hud genom fönstret och jag suckade för mig själv. En sådanhär kväll skulle jag hellre stanna hemma och grilla, än gå på en jäkla biopremiär med familjen. Jag ville inte riktigt erkänna det, men det kändes ganska pinsamt att stå och posera med sin syrra när massa snygga tjejer stod i publiken och tog kort. Sakta lunkade jag in i min klädkammare för att leta upp något jag kunde ha på mig. Jag plockade upp ett par jeans jag gillade från hyllan och drog fram en snygg röja. Jag skulle precis dra av mig byxorna när jag kände något i min ena ficka. Selenas iPhone! Hur hamnade den här!? Sakta men säkert började min hjärna komma ihåg hur jag av ren reflex stuckit den i fickan när min pappa överrumplat mig i hennes louge. Jag hade precis lyckats glömma Selena och hennes vackra leénde och härlihga personlighet, så dök hon upp igen. Det var så hela tiden. Jag tvekade en sekund innan jag slidade upp skärmlåset och kollade runt på menyn. Jag visste att det var fel att snoka i någon annans mobil, jag fick själv panik så fort någon ens rörde min.
Hon hade flera mainstream spel, som templerun, angry birlds, draw-something osv. Efter en stund klickade jag in på bilderna. Hennes album var helt fullt, med över 5000 bilder. Jag klickade på den första. En på selena och någon kille från serien hon spelade in. Jag kände igen honom svagt från tidigare idag. När jag kom längre bort förändrades något på bilderna. Det kom mer och mer bilder på äldre människor, säkert hennes släkt. Och på något vis... såg hon lyckligare ut. Hennes ögon glänste och hon log stort på varje bild. Jag undrade varför det var så.
- Jadeeeeeen! höre jag Willow ropa ute i mitt rum sekunden innan hon kom in i klädkammaren. Så fort hon såg mig satte hon händerna för ögonen. Gud har du inte klätt på dig än?
Jag kollade på mig själv i spegeln och insåg att jag stod i bara kallsånger. Så fort jag kunde tog jag på mig kläderna jag valt ut och satte en skinnjacka ovanpå det.
- Nu har jag, svarade jag och Willow tog bort händerna.
- Vad är det det för mobil? frågade hon och höjde på ögonbrynen.
- Ömm, den är inte min... Jag visste inte vad jag skulle svara.
- Ser jag väl!
- Det är..... en persons. svarade jag och hoppades att hon skulle släppa ämnet efter det. Det gjorde hon inte.
- Har du sulit en telefon? nästan skrek willow.
- Va? Neej! svarade jag. Eller hade jag?
- Vems är det så?
- En tjejs som jag träffade idag.
- Varför har du hennes Iphone? Vet hon om det?
- Inte direkt. Jag träffade henne idag och fick med hennes mobil av en händelse. Det var inte meningen, försökte jag bortförklara förgäves. Jag visste att Willow inte släppte sådanahär saker.
- Men, hon måste ju ha panik nu! Det skulle du få om någon tagit din mobil utan att fråga, ellerhur?
Jag han inte svara innan telefonen plötsligt började ringa.
-Svara då! sa willow.
Långsamt och osäkert lyfte jag telefonen mot örat.
- Hallå? svarade jag osäkert.
- Jaden? hörde jag Selenas röst i andra änden. Det gick en stöt genom hela kroppen när hon sa mitt namn. Vad gör du med min mobil?!
Del 2- If you love me let me know
hej igen! :) Roligt att ni kommenterade första delen och tyckte att det var bra! Uppskattar verkligen båda bra och dålig kritik! Jag kommer skriva en del så ofta jag kan! :) Nu kommer del 2. Jaden är lika gammal som Selena alltså 15-16.
Jadens perspektiv.
Jadens perspektiv.
Jag stog kvar i flera minuter efter att hon lämnat rummet och bara stirrade ut i luften. Var det bara jag som känt av tystnaden? Var det bara jag som känt spänningen i luften? Jag svepte med blicken över rummet. I hörnet under det enda fönstret stog det en soffa, och vid väggen mitt emot ett skrivbord. På en galje hängde ombyteskläder till nästa avsnitt eller scen hon skulle spela in. Rummet var ganska tomt och opersonligt, men jag kunde fortfarande känna hennes närvaro. Jag gick bort mot skrivbordet och plockade upp mobilen som låg där. Efter en stunds tvekan tryckte jag på knappen och bakrunden började lysa. Det var en bild på henne, Selena, när hon står jämte en tjej i hennes egen ålder. Hon såg glad ut, solbränd. När jag tänkte efter hade det nästan sett ut som att hon gråtit förrut. Plötsligt öppnades dörren och jag hoppade till. Det var min far, Will.
- Jaden! Var har du varit? Jag har letat över allt efter dig! Jaja, vi har ingen tid för att stå här och prata, regissören väntar på att du ska provspela nu! Skynda!
Han tog tag i min arm och nästan sprang i korridoren mot dörren där det stod "INSPELNING" med stora bokstäver.
Eftersom att min pappa själv var skådespelare, hade han många kontakter i branchen. En av dem var regissören Chris, som han sagt var väldigt duktig på sitt jobb, om inte väldigt glad och trevligt.
- Hej Chris, det här är min son Jaden! Ursäkta att vi är lite sena, Jaden sprang bort sig.. sa min pappa och gav mig ett strängt öga.
- Ingen fara, svarade Chris och sträckte fram handen mot mig. Trevligt att träffas!
- Detsamma, sa jag och log. Jag gillade honom redan.
- Jaha Jaden, här borta har du Selena Gomez, hon är i din ålder och det är henne du ska provspela mot. Hon är väldigt duktig så det kommer att gå bra, berättade Chris, mer hörde jag inte, för det ända min hjärna kunde koncentrera sig på var Selena komma gående mot mig. Hennes hår flög bakåt och ljuset gjorde så att hela hon glänste.
Selena perspektiv.
Jag stannade i samma sekund som jag såg honom. Han stod bara några meter framför mig och kollade på mig som om han var hypnoticerad. Jämte stod Chris och försökte få honom att delta en konversation.
- Då kan vi börja! Det är en kort konversation, jag tror ni kommer gilla den! berättade Chris entuastiskt. En assistent delade ut våra manus och sa åt oss att ställa oss bakom kameran.
- Action! ropade Chris med sådan inlevelse som bara han kan ha. Jag log och kollade ner i manuset, Det var jag som sa första repliken.
- Jag kommer alltid vara här för dig, sa jag och hoppades så jag kunde dö att konversationen inte skulle handla om kärlek. Stämningen mellan oss var pinsam nog ändå.
- Jag vet, svarade Jaden och rynkade pannan. Han var en bra skådepelare.
- Vad är fel?
- Jag gillar henne så mycket..
- Prata med henne?
-Jag vet inte... Hon kommer inte gilla mig, forstatte Jaden och såg mig djupt i ögonen. Jag stelnade till, det kändes som om han pratade med mig och inte med karaktären jag spelade.
- Säg inte så, du är otrolig! Du borde bara berätta för henne hur mycker du gillar henne, svarade jag. Det kändes igen som att vi pratade med varandra, och jag hade ingen aning om jag gillade det eller inte.
- Men det gör jag varje dag, sa Jaden. Jag anade ett leénde i hans mungipa.
- Vad menar du? Jag log också nu.
- Jag är alltid med henne, jag älskar henne.
- Åh, jag har samma problem, sa jag och försökte se uppgiven ut, men helst av allt ville jag bara le. Men han kommer aldrig känna samma sak som jag känner för honom.
- Vänta, vem gillar du?
- Bara någon kille...
- Åh.... Hon kommer inte gilla mig heller, Jaden log mot mig. Om vi skulle fortsätta att le såhär mot varandra så kommer Jaden not inte med i serien, det var inte särkillt bra skådespeleri. Men jag kunde ändå inte sluta le. det var som att var han en gjorde, så var jag tvungen att le.
- Hon gillar dig... Sa jag, konstigt nog kände jag att jag började rodna.
- Hur vet du? Jaden såg att mina kinder blossades röda och gav mig en blick jag inte riktigt förstod.
- Vem skulle inte gilla dig?
- Du.
- Du har fel, jag äskar dig.
- Jag älskar dig med.
Vi kollade båda ner i manuset, konversationen var slut, men det stod ett ord på sista raden.
Kyss.
Del 1- If you love me let me know
Hejsan och vad roligt att du hittat till just denhär bloggen/novellen om Selena Gomez! Den här novellen kommer handla om Selena(såklart hehe) och om hur hennes liv förändras när hon flyttar från den lilla staden i Texas till stora Los Angeles för att bli skådis. Där kommer hon träffa människor hon sent ska glömma...... Och jag vill bara förvana er om att Selena kommer att vara 15-16 år, och alltså INTE känd sedan innan. Hoppas ni gillar den!
.... Det första avsnittet kommer inte att vara det bästa, kan jag säga redan nu, men jag har några väldigt bra ideér som kommer i framtiden!
Tårarna rullade ner för mina kinder när jag lyfte upp den sista resväskan i bilen. Jag svepte med blicken över gatan jag växt upp på. Jag hade hatat staden, och så många gånger velat flytta härifrån, men nu när det var dags gjorde det ont i hjärtat på mig. Jag skulle lämna hela mitt liv i Grand Praire, mina vänner, skolan, släkten... allt! Men mest av allt skulle jag sakna min pappa. I ögonvrån såg jag honom komma gåendes över den torra gräsmattan.
Tårarna rullade ner för mina kinder när jag lyfte upp den sista resväskan i bilen. Jag svepte med blicken över gatan jag växt upp på. Jag hade hatat staden, och så många gånger velat flytta härifrån, men nu när det var dags gjorde det ont i hjärtat på mig. Jag skulle lämna hela mitt liv i Grand Praire, mina vänner, skolan, släkten... allt! Men mest av allt skulle jag sakna min pappa. I ögonvrån såg jag honom komma gåendes över den torra gräsmattan.
- Sel? frågade han och lär orolig på rösten.
Jag vände mig om och insåg att hela jag skakade och tårarna hade övergått till hysteriska snyftningar.
- Är du okej? frågade han och la sina starka armar om mig. Du behöver inte göra det här, du kan stanna i Texas med mig!?
Men det var det som var problemet, jag ville flytta, trots att det gjorde ont i hela mig att lämna Grand Parie och alla människor i den, så var det dethär jag ville. Jag hade kämpat så hårt med att få komma till Los Angeles, kämpat så hårt för att få leva min dröm, skådespelare. Wow. Det var verkligen dethär jag ville. Jag samlade kraft och såg sedan min far i ögonen.
- Nej pappa, sa jag. Jag klarar det här, det är dethär jag vill. Pappa nickade och tryckte mig sedan hårt mot hans bröst.
- Jag kommer sakna dig, varje dag, varje timme och varje sekund svarade han efter en stund och jag kände att han också grät nu.
Plötsligt ropade Brian från förarsätet åt mig att hoppa in i bilen. Jag kramade min pappa ännu hårdare och viskade sedan.
- Jag älskar dig pappa, glöm inte det.
- Jag älskar dig också min prinsessa.
I nästa sekund satt jag i bilen påväg mot drömmarnas stag, Los Angeles!
Två veckor senare
- Tagning tre!
- Leo! Hur kunde du göra så mot mig? Hur kunde du lämna mig?
- Jag gjorde det jag trodde var bäst för oss båda, men jag skla aldrig lämna dig nu!
I nästa sekund tryckte han sina läppar mot mina.
- Håll det där, håll det där! Ropade regissören Chris. Kör kamera A, D, C och B! ooooooch, byt! Bra jobbat hörni, vi tar 20 minuters paus. Och Selena, väldigt bra jobbat idag!
Jag log mot Chris och greppade sedan vattenflaskan jag ställt bakom Kamera C.
Livet som skådis i var toppen, när jag var på set. Hemma i den trånga villan trivdes jag inte alls bra, jag kunde knappast kalla den mitt hem. LA var inte alls som på film, stan var disig och utsträckt, full av avgas och människor, inte alls som lilla Grand hemma i texas. Och jag saknade min släkt så att det gjorde ont i hela mig, jag kunde inte sova på nätterna och jag skulle dö för att få sitta och prata med min kusin Pricsilla i solen, precis som det var förr. Plötsligt kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken och jag sprang så fort jag kunde till min louge. Så fort jag kom innanför dörren slängde jag upp mobilen och slog Pricsillas nummer.
- Hallå?
- Prcislilla, snyftade jag
- Selena? Sel är det du?
Det ända jag kunde göra avr att snyfta till svar.
- Sel, du måste sluta ringa, du saknar Texas bara mer då.
- Jag saknar inte bara Texas, jag saknar er, jag saknar ALLT! LA suger! Jag hatar den här stan!
- Selena, lyssna på mig nu! Pricsilla hade alltid varit den av oss som var mest avsvarsfull, den som tänkte igenom saker innan hon gjorde dem, och hon var dn av oss som var stark. Jag skulle ge min högra arm för att vara så stark som hon var.
- Ja?
- Om du inte vill mer, om du inte älskar det du gör mer än allt och om du har ångrat dig så finns vi kvar här. Det är svårt att välja mellan dem man älskar och det man älskar. Men i dethär fallet så finns vi kvar om du väljer skådespeleriet, det finns inte kvar om du väljer oss och Texas.
- 10 minuter till tagning! hörde jag någon skrika utan för lougen och någon knackade på min dörr.
- Jag hör att du måste gå nu Selena, gör det du älskar nu. Jag finns här, alltid! I andra änden hörde jag hur Pricsilla la på. Jag reste mig upp ur soffan och kollade på mig själv i speglen som hängde framför mig i det vita rummet. Jag torkade bort mascaran under ögonen och log sedan mot spegelbilden. Det såg inte riktigt äkta ut, men bättre än tårar och sorg iallafall.
Pricsilla hade rätt. Det är svårt att välja mellan dem man älskar och det man älskar.
Jag skulle precis vända mig och gå ut när dörren plötsligt flög upp och in ramlade en person. Jag han inte tänka innan jag plötsligt låg på golvet med presonen över mig.
- Förlåt, hörde jag någon mumla och jag öppnade sakta ögonen som jag av en ren reflex stängt, så som jag alltid gör jag blir rädd eller överrumplad.
Jag in i ett par stora, mörka ögon som bara var ett par cemtimeter i från mina. Jag kände hur han andades på min hud och hur jag andades på hans. Det kändes som att vi var de ända personerna i världen. Vi låg kvar så i flera minuter, och det ända som fanns var vi två, inga bekymmer och jag hade helt glömt hur mycket jag hatade LA och hur mycket jag saknade min familj. Just du fanns bara han och jag.
Vår tystnad avbröts av en röst i högtalarna
- Selena Gomez till tagning, Selena Gomez till tagning.
- Öm, sa jag och kollade generat på killen som fortfarande låg ovanpå mig. Selena Gomez är jag.
Killen såg plötsligt oehört generad ut och mumlade något jag inte kunde höra innan han reste sig upp. Vi kollade på varandra i en sekund innan jag vände mig och och sprang mot inspelningen.
